Åkerfräken
Equisetum arvense
En levande fossil från urtiden. Åkerfräken skjuter bruna sporskott tidigt på våren och sedan gröna, små granliknande skott.
Delvis ätlig
Kännetecken
Åkerfräken har två olika slags skott. Tidigt på våren kommer bruna eller ljust rödbruna, ogrenade sporskott med ett kägelformat sporax i toppen. De vissnar snart och sedan tar de gröna, sterila skotten över.
De gröna skotten är ledade och har kransar av tunna, ogrenade sidogrenar, så att plantan ser ut som en liten gran. Stjälken är räfflad och känns sträv, eftersom växten lagrar kiselsyra.
Var den växer
Åkerfräken är vanlig i hela landet, från Skåne till fjällen. Den trivs på öppen och störd mark som åkrar, vägrenar, banvallar, grustag och trädgårdar, gärna där jorden är fuktig.
Jordstammarna kan gå mer än en meter ner i marken. Därför är åkerfräken känd som ett av de envisaste ogräsen att bli av med.
Blomning
Åkerfräken blommar inte. Den hör till de sporbildande kärlväxterna, precis som ormbunkarna. Sporskotten visar sig i april–maj, och de gröna skotten finns kvar från försommaren till hösten.
I köket och i buketten
Varning: Åkerfräken innehåller tiaminas, ett enzym som bryter ner vitamin B1. Stora mängder eller långvarig användning kan därför vara skadlig, och växten är känd för att vara giftig för hästar. Den är dessutom lätt att förväxla med kärrfräken (Equisetum palustre), som är giftig. Använd aldrig fräken som du inte säkert har artbestämt. Gravida, barn och personer med njursjukdom bör avstå helt.
Traditionellt har torkad åkerfräken använts till te i små mängder. I Japan tillagas de unga sporskotten, tsukushi, som en vårdelikatess. De rensas och kokas innan de äts.
I buketter ger de gröna, fjäderlika skotten en luftig och arkitektonisk känsla. De kan också användas i torkade arrangemang.
Pollinatörer
Eftersom åkerfräken saknar blommor besöks den inte av pollinerande insekter. Sporerna har små armar, så kallade elatärer, som rullar ihop sig och vecklar ut sig beroende på luftfuktigheten. Det hjälper sporerna att spridas med vinden.
Kul att veta
Fräkenväxterna brukar kallas levande fossil. Under karbontiden, för omkring 300 miljoner år sedan, hade de trädstora släktingar som bildade stora sumpskogar. Resterna av dem finns i dag i stenkolslagren.
Tack vare kiselsyran i stjälkarna har fräken förr använts som skurmedel. Man skurade kastruller och putsade tenn och trä med den.