Alpmartorn
Eryngium alpinum
Alpernas blå drottning med spetsig krage. Den odlas i trädgårdar och är fin i buketter, både färsk och torkad.
Inte ätlig
Kännetecken
Alpmartorn är en flerårig, upprätt ört. Trots att den ser ut som en tistel tillhör den de flockblommiga växterna, alltså samma familj som morot och dill. De små blommorna sitter tätt i cylindriska huvuden. Runt varje huvud sitter en stor krage av flikiga, fjäderlikt uppdelade högblad.
Kragen ser taggig ut men är förvånansvärt mjuk när man tar på den. Både blomhuvud, krage och övre delen av stjälken blir intensivt stålblå till blåvioletta, och det är den färgen som har gjort arten så populär i trädgårdar.
Var den växer
Alpmartorn är inte vildväxande i Sverige. Hemma växer den på fuktiga, näringsrika bergsängar och i glesa buskmarker i Alperna och på Balkan. Där har den blivit ovanlig, bland annat för att den plockats och för att markanvändningen har förändrats.
I Sverige möter man den som prydnadsväxt. Den trivs bäst i sol och i väldränerad jord. Den har en djup pålrot och vill därför helst stå kvar där den en gång planterats.
Blomning
Alpmartorn blommar i juli–augusti. Den blå färgen fördjupas under blomningen och sitter kvar länge, så plantan pryder rabatten under en stor del av sensommaren.
I köket och i buketten
Alpmartorn används inte som matväxt och ska inte ätas.
Som snittblomma är den däremot utmärkt. Den håller länge i vas och passar bra ihop med både vilda och odlade sommarblommor. Den går också lätt att torka: häng stjälkarna upp och ner på en luftig, skuggig plats, så behåller blomhuvudena sin form och mycket av sin färg. Tänk på att arten är skyddad i det vilda och plocka bara från odlade plantor.
Pollinatörer
Blomhuvudena är riktiga insektsmagneter. Bin och humlor kommer gärna för nektarn, och fjärilar och blomflugor syns också ofta på plantan. Det gör alpmartorn till ett bra val för den som vill ha en pollinatörsvänlig trädgård.
Kul att veta
På engelska kallas alpmartorn ibland 'Queen of the Alps', alpernas drottning. Den är skyddad enligt EU:s art- och habitatdirektiv, eftersom de vilda bestånden i bergen har minskat. Den som vill njuta av den får alltså göra det i trädgården och inte på alpängen.