Ängsvädd
Succisa pratensis
Blålila knappar som lyser på sensommarens fuktiga ängar och betesmarker – en favorit hos humlor, fjärilar och den sällsynta väddnätfjärilen.
Inte ätlig
Kännetecken
Ängsvädd är en flerårig ört med en upprätt, ofta sparsamt grenad stjälk som bär halvklotformiga blomkorgar i blålila till mörkt blåvioletta toner. Varje korg består av många små, fyrflikiga blommor där ståndarna sticker ut och ger korgen ett luftigt, nästan pudrigt utseende.
Till skillnad från den närstående åkervädden har ängsvädd hela, oflikade blad. Bladen sitter motsatt, och de nedre bildar ofta en rosett vid marken. Blommorna i korgen är dessutom ungefär lika stora, medan åkervädden har tydligt större kantblommor.
Var den växer
Ängsvädd trivs på fuktiga till friska, ofta näringsfattiga marker: ängar, betesmarker, hagar, kärrkanter och glesa skogar. Den är en typisk art för gamla slåtterängar och naturbetesmarker.
Arten har minskat på många håll när traditionell hävd har upphört och markerna har växt igen eller gödslats. Där den finns kvar är den ofta ett tecken på lång kontinuitet i markanvändningen.
Blomning
Ängsvädd blommar sent, från juli in i september, och står ofta kvar som en av de sista färgklickarna på ängen när många andra arter har blommat ut. De runda knapparna vajar ovanför gräset och syns på långt håll.
I köket och i buketten
Ängsvädd är inte någon matväxt och ska inte ätas. Ät aldrig vilda växter som du inte är helt säker på.
Som snittblomma passar den däremot fint i en lös, naturlig sensommarbukett, gärna tillsammans med gräs, rölleka och blåklockor. Plocka med måtta och lämna gärna bestånd orörda, särskilt där väddnätfjäril kan förekomma.
Pollinatörer
Den sena blomningen gör ängsvädd till en viktig nektarkälla när utbudet börjar tryta. Humlor, bin, blomflugor och många fjärilar besöker blommorna.
Ängsvädd är framför allt den viktigaste värdväxten för väddnätfjärilen, en hotad dagfjäril vars larver lever i små spunna bon på växtens blad. Där ängsvädden försvinner försvinner ofta också fjärilen.
Kul att veta
Släktnamnet Succisa kommer från latinets ord för ”avbiten” och syftar på den korta jordstammen, som ser ut som om den har huggits av. Enligt gammal folktro var det djävulen som bet av roten, och därför heter växten devil's-bit scabious på engelska.
Tidigare räknades vädden till en egen familj, väddväxter, men i dag förs den till kaprifolväxterna.