Bergsyra
Rumex acetosella
Liten, syrlig och rödskimrande – bergsyran färgar torra backar roströda på försommaren och har spjutformade blad med frisk smak.
Delvis ätlig
Kännetecken
Bergsyra är en liten, flerårig ört med smala, spjutformade blad. Basen har två utåtriktade flikar som liknar små öron. Bladen är ofta blankgröna men kan få röda toner, särskilt på torra och soliga platser.
Arten är tvåbyggare. Det betyder att hanblommor och honblommor sitter på olika plantor. Blommorna är små och sitter i glesa, grenade toppar som skiftar från grönaktigt till rött och rostbrunt. Bergsyran sprider sig med krypande rotskott och bildar ofta täta mattor.
Var den växer
Bergsyra växer i hela landet, från kusten i söder till fjällen i norr. Den trivs bäst på torr, sandig eller grusig och sur mark, till exempel i hällmarker, torrbackar, sandfält, betesmarker och vägrenar.
Den är också vanlig i trädgårdar och odlingar med sandig jord, där den ofta räknas som ett envist ogräs eftersom rotskotten är svåra att få bort.
Blomning
Bergsyran blommar från maj till augusti. Under försommaren kan hela backar och fält få ett rödbrunt skimmer när de många blomställningarna mognar.
I köket och i buketten
De unga bladen smakar friskt och syrligt, ungefär som en mildare variant av ängssyra. Använd dem sparsamt som krydda i sallader, örtsåser eller soppor.
Varning: Bergsyra innehåller oxalsyra och ska bara ätas i små mängder. Den som har njursten, gikt eller njurproblem bör undvika den helt. Ät bara växter som du har artbestämt med säkerhet, och plocka inte vid trafikerade vägar eller på förorenad mark.
I buketten ger de rödaktiga, luftiga blomställningarna struktur och en varm färgton, särskilt tillsammans med gräs och andra torrbacksväxter.
Pollinatörer
Bergsyra pollineras av vinden. Hanblommorna släpper stora mängder lätt pollen som vinden för vidare till honplantorna. Därför har blommorna varken doft eller färggranna kronblad för att locka insekter.
Kul att veta
Namnet acetosella betyder ungefär ”lilla syran” och syftar på den syrliga smaken. Den kommer främst från oxalsyra, samma ämne som finns i rabarber och ängssyra.
Bergsyra trivs på sur och näringsfattig mark. Om den breder ut sig i gräsmattan eller landet är det ofta ett tecken på att jorden är sur och näringsfattig.