Besksöta

Kännetecken

Besksöta är en halvbuske med vedartad bas och långa, slingrande eller nedliggande grenar som klättrar upp i buskar och snår. Bladen är äggrunda och spetsiga, och de övre bladen har ofta en eller två små flikar vid basen.

Blommorna sitter i glesa klasar och är lätta att känna igen. De fem lila kronbladen viks bakåt, och i mitten sitter de gula ståndarknapparna sammanväxta till en spetsig kon. Blommorna liknar potatisens, vilket inte är så konstigt eftersom de är släkt. Bären är äggformade och skiftar från grönt till lysande rött när de mognar.

Var den växer

Besksöta trivs bäst på fuktig mark och växer i strandsnår, diken, alkärr och fuktiga lövskogar. Den förekommer också på stenstränder och i strandvallar vid kusten. Arten är vanlig i södra och mellersta Sverige och blir glesare norrut.

Blomning

Besksöta blommar från juni till augusti. Ofta sitter blommor, gröna kart och mogna röda bär samtidigt på samma planta, vilket gör den extra iögonfallande på sensommaren.

I köket och i buketten

Varning: Besksöta är giftig. Hela växten innehåller giftiga glykoalkaloider, och halterna är högst i de omogna bären. Bären är blanka och röda och kan locka barn, så var extra försiktig där barn leker. Besksöta ska aldrig ätas eller användas i matlagning.

Växten passar inte heller i buketter, i alla fall inte i hem med barn eller husdjur. Njut hellre av den där den växer, gärna med kameran i hand.

Pollinatörer

Blommorna saknar nektar, men humlor och andra bin besöker dem för pollenets skull. Pollenet frigörs genom små porer i spetsen av ståndarkonen, och humlorna skakar ut det genom att vibrera med flygmusklerna, så kallad surrpollinering.

Kul att veta

Namnet besksöta och det latinska dulcamara (av dulcis, söt, och amarus, besk) syftar båda på att stjälkarna sägs smaka först beskt och sedan sött. Smaka inte själv, eftersom växten är giftig.

Besksöta har en lång historia i folkmedicinen, där torkade stjälkar användes som läkemedel. I dag avråds bestämt från sådan användning.