Blåklocka

Kännetecken

Blåklockan är en späd, flerårig ört med tunna stjälkar och nickande, klockformade blommor i ljust till mörkt blått. Blommorna sitter ensamma eller några stycken i en gles klase och dallrar i minsta vindpust.

Stjälkbladen är smala och nästan gräslika. Basbladen är däremot runda till njurformade, men de har ofta vissnat när plantan blommar. Ett och samma exemplar kan alltså se ut att ha två helt olika sorters blad.

Var den växer

Blåklockan finns i hela Sverige och är en av våra vanligaste ängsblommor. Den trivs på torr, mager och gärna lite sandig eller stenig mark, till exempel ängar, betesmarker, vägkanter, hällmarker och glesa skogsbryn.

Eftersom den gynnas av öppna, näringsfattiga marker är den en typisk art i det gamla odlingslandskapet. Den klarar sig sämre där marken gödslas eller växer igen.

Blomning

Blåklockan blommar från början av sommaren och långt in på hösten, ungefär från juni till september. Den hör till de blommor som håller färgen uppe i vägrenarna när mycket annat redan blommat över.

I köket och i buketten

Blåklockan är ingen växt för köket, så det är bäst att låta den vara när man lagar mat. I buketten gör den sig däremot fint. Den ger lätthet och en klar blå ton åt små sommarbuketter med till exempel prästkragar, gulmåra och gräs.

Plocka med måtta och aldrig på skyddade platser. Låt alltid de flesta blommorna stå kvar åt pollinatörerna.

Pollinatörer

Bin och humlor är blåklockans viktigaste besökare. Flera arter av solitära bin är specialiserade på klockor och behöver dem för att kunna föda upp sina larver.

Den nickande klockan fungerar som ett litet paraply. Den skyddar pollen och nektar mot regn och kan ibland ge insekter en tillfällig tillflykt.

Kul att veta

Det vetenskapliga namnet rotundifolia betyder ”rundbladig”. Det är lite paradoxalt, eftersom de runda bladen sällan syns när blåklockan blommar.

Blåklockan är en av de mest älskade och omsjungna sommarblommorna i Norden och har länge setts som en symbol för den svenska sommarängen.