Blåmunkar
Jasione montana
Små himmelsblå bollar på torra sandmarker – blåmunkar lyser upp hällmarker och vägkanter hela sommaren och lockar mängder av bin.
Inte ätlig
Kännetecken
Blåmunkar är en låg, ofta tvåårig ört med flera uppstigande stjälkar som bär runda, ljusblå blomhuvuden, ungefär en till två och en halv centimeter breda. Varje huvud består av många små blommor med smala, nästan trådlika kronflikar, vilket ger ett lätt och fjunigt intryck.
Bladen är smala, ofta vågkantade och sitter mest på den nedre delen av stjälken. Hela växten är mer eller mindre hårig.
Var den växer
Blåmunkar trivs på solig, torr och näringsfattig mark: sandiga fält, hällmarker, torrängar, klippor och vägkanter. Arten är vanligast i södra och mellersta Sverige och följer gärna kusterna norrut.
Den tål inte hård konkurrens från högre gräs och gynnas av öppna marker med glest växttäcke.
Blomning
Blåmunkar blommar från juni till augusti, ibland in i september. Under högsommaren kan de färga hela sandiga slänter och vägrenar i ett mjukt blått.
I köket och i buketten
Blåmunkar används inte som matväxt och bör inte ätas. Ät aldrig vilda växter som du inte är helt säker på artbestämningen av.
I en liten sommarbukett gör blåmunkar sig däremot fint, gärna tillsammans med andra torrmarksväxter som gulmåra och backtimjan. Plocka med måtta och bara där arten är vanlig, så att bina får behålla sin nektar.
Pollinatörer
Blomhuvudena är fulla av nektar och lockar bin, humlor, fjärilar och blomflugor. På sandmarker är blåmunkar en viktig födoväxt för många vilda bin, och en solig dag kan man se ett stort antal besökare på samma bestånd.
Kul att veta
Blåmunkar ser ut som en vädd men tillhör klockväxterna, samma familj som blåklockor. Förklaringen syns om man tittar riktigt nära: varje blåmunkshuvud är i själva verket en liten samling smala klockblommor som sitter tätt ihop.