Bockrot
Pimpinella saxifraga
En spröd, vitblommande flockblomma från torra backar och vägkanter. Den har pigga småblad och en rot som luktar bock.
Delvis ätlig
Kännetecken
Bockrot är en ganska spröd, flerårig flockblomma. Stjälken är rund, fint räfflad och nästan bladlös upptill. Rosettbladen vid basen är enkelt parbladiga med små, rundade och tandade småblad. Stjälkbladen är få, små och ofta mer finflikiga.
Blommorna är vita, ibland med en svag rosa ton, och sitter i sammansatta flockar som oftast saknar svepeblad. Roten har en kraftig, unken doft som gett växten dess namn.
Var den växer
Bockrot trivs på torr och solig mark, gärna kalkrik. Du hittar den i betesmarker, på torrängar, i backar, längs vägkanter och i gamla gräsmarker. Den är vanlig i stora delar av landet men blir mer sällsynt längst i norr.
Blomning
Bockrot blommar från juli in i september. Den blommar alltså sent, när många andra ängsblommor redan har vissnat, och kan sätta vita prickar på sensommarens torra backar.
I köket och i buketten
Unga blad har förr använts i små mängder som krydda, och roten har använts i folkmedicinen. Varning: familjen flockblommiga rymmer några av Sveriges giftigaste växter, bland annat odört och sprängört. Plocka aldrig flockblommiga växter för att äta om du inte är helt säker på arten. Om du är osäker ska du låta bli.
I buketten är bockrot fin som lätt och luftig utfyllnad, gärna tillsammans med andra sensommarblommor från torrängen.
Pollinatörer
Flockarna är öppna och nektarn är lätt att nå. Därför får bockroten besök av många olika insekter, särskilt blomflugor, små skalbaggar, solitära bin och parasitsteklar. Den är ett bra tillskott för insektslivet sent på säsongen.
Kul att veta
Namnet bockrot syftar på rotens doft, som många tycker påminner om en getabock. Det latinska artnamnet saxifraga betyder ungefär stenbrytare och syftar på att arten gärna växer på stenig och torr mark.