Brunört
Prunella vulgaris
Liten blåviolett blomma som gärna dyker upp i gräsmattan. Hon är tålig och omtyckt av humlor och har en lång historia som läkeört.
Delvis ätlig
Kännetecken
Brunört är en låg, flerårig ört med fyrkantig stjälk och motsatta, äggrunda blad, som är typiskt för de kransblommiga. Ofta kryper den längs marken och bildar små mattor.
Blommorna sitter tätt i ett kort, kompakt ax i toppen av stjälken. De är läppformade och blåvioletta. Mellan blommorna sitter breda, ofta rödbruna eller lila skärmblad, som gör att axet ser lite fjälligt ut. Ibland hittar man exemplar med vita blommor.
Var den växer
Brunört är vanlig i större delen av landet. Den trivs i öppna, gräsbevuxna miljöer som betesmarker, ängar, vägrenar, gläntor och skogsbryn.
Eftersom den tål tramp och klippning är den också en vanlig gäst i gräsmattor. Där kan den blomma alldeles nära marken.
Blomning
Brunört blommar från högsommaren långt in i september. Blommorna slår inte ut samtidigt utan öppnar sig efter hand i axet, så en planta kan blomma länge.
Efter blomningen sitter de bruna fruktaxen ofta kvar på plantan en bra bit in på hösten.
I köket och i buketten
Unga blad och blommor brukar räknas som ätliga och kan strösslas sparsamt över en sallad eller torkas till te. Smaken är mild och lite örtig. Se brunört som en krydda i små mängder och inte som en grönsak. Ät bara växter som du säkert har artbestämt, och plocka inte vid trafikerade vägar eller på besprutad mark.
I buketter gör sig brunört bäst i små arrangemang, till exempel i ett snapsglas tillsammans med andra låga ängsblommor. Stjälkarna är ofta för korta för större vaser.
Pollinatörer
De läppformade blommorna är som gjorda för humlor och bin. Insekterna landar på underläppen och kryper in för att nå nektarn, och samtidigt får de pollen på ryggen.
Den långa blomningen gör brunört till en värdefull nektarkälla under sensommaren. Om du låter en del av gräsmattan växa lite längre ger du pollinatörerna ett extra skafferi.
Kul att veta
Brunört har en lång historia som läkeört och användes förr bland annat till att läka sår. Det syns i det engelska namnet self-heal och i äldre namn som 'all-heal'.
Släktnamnet Prunella, som tidigare också stavades Brunella, brukar härledas från tyskans Bräune, ett gammalt namn på halsinfektioner som örten ansågs kunna bota.