Flockfibbla

Kännetecken

Flockfibblan har en upprätt, styv och bladrik stjälk. Bladen sitter strödda längs hela stjälken och är smala, lansettlika och ofta glest tandade. Till skillnad från många andra fibblor har den oftast ingen bladrosett vid basen när den blommar.

Högst upp sitter flera gula blomkorgar samlade i en flockliknande samling, och det är den som har gett arten dess namn. Korgarna består bara av tunglika blommor, som hos maskrosor. Holkfjällen är mörkgröna, och de yttre är ofta tillbakaböjda.

Var den växer

Flockfibblan är vanlig över stora delar av landet. Den trivs på torr, mager och gärna sandig mark: torrängar, vägkanter, banvallar, skogsbryn, hyggen och sandstränder.

Blomning

Flockfibblan blommar sent, från juli och långt in i september. Den är en av de gula korgblommor som präglar sensommarens vägrenar.

I köket och i buketten

Flockfibblan har ingen känd användning som matväxt och bör inte ätas. Som alltid gäller att man aldrig äter en växt som man inte säkert har artbestämt.

I buketten är den desto trevligare. Den styva stjälken och de många små gula korgarna passar fint i en lös och lantlig sensommarbukett, gärna tillsammans med gräs, rölleka och blåklockor.

Pollinatörer

Bin, blomflugor och fjärilar besöker blommorna för nektar och pollen. Flockfibblan blommar sent och blir därför en viktig matkälla för insekter mot slutet av säsongen.

Kul att veta

Släktnamnet Hieracium kommer av grekiskans hierax, som betyder hök. Enligt en föreställning från antiken åt hökar av fibblor för att skärpa synen.

Fibblesläktet är känt som ett av de svåraste för botaniker. Det finns ett mycket stort antal närstående former som kan vara svåra att skilja åt. Flockfibblan går ändå ganska lätt att känna igen på sin bladrika stjälk och sin flock av blomkorgar.