Gul sötväppling
Melilotus officinalis
Höga, luftiga ax av små gula blommor som doftar honung och nyslaget hö. En favorit hos bina längs sommarens vägkanter.
Delvis ätlig
Kännetecken
Gul sötväppling är en ört med upprätt, grenig stjälk och treflikiga blad med tandade småblad. Blommorna är små, gula och ärtblomslika och sitter tätt i långa, smala ax.
Det som avslöjar den är doften. Särskilt när växten torkar luktar den starkt av hö och vanilj, en doft som kommer från ämnet kumarin.
Var den växer
Arten trivs på solig, torr och gärna kalkrik mark. Leta efter den längs vägkanter och banvallar, i grustag, i hamnområden och på annan störd mark, framför allt i södra och mellersta Sverige.
Liksom andra ärtväxter har den kvävefixerande bakterier i rötterna. Därför klarar den sig bra på mager mark.
Blomning
Gul sötväppling blommar från juni till september. Under högsommaren kan vägrenar lysa gula av de höga, luftiga bestånden.
I köket och i buketten
Varning: Sötväppling innehåller kumarin, som kan vara skadligt i större mängder. Om växten möglar eller torkas felaktigt kan det bildas dikumarol, som hämmar blodets förmåga att levra sig. Ät därför aldrig möglig sötväppling, använd den bara sparsamt som smaksättning och bara om du är säker på artbestämningen.
Traditionellt har små mängder torkade blommor använts för att ge en vaniljaktig, höig ton åt till exempel drycker och desserter. I vasen gör de långa gula axen sig fint som lätt fyllnad, och de doftar sött.
Pollinatörer
Blommorna är rika på nektar och lockar honungsbin, humlor och vildbin. Biodlare har länge värderat sötväppling som en viktig dragväxt.
Kul att veta
Släktnamnet Melilotus kommer från grekiskans meli, honung, och syftar på blommornas söta doft och nektar. Torkad sötväppling lades förr i linneskåp för att ge tyget en frisk doft.
På 1920-talet drabbades boskap i Nordamerika av en gåtfull blödarsjuka efter att ha ätit möglat sötväpplingshö. Forskarna hittade orsaken, dikumarol, och arbetet ledde så småningom fram till det blodförtunnande läkemedlet warfarin.