Gullusern

Kännetecken

Gullusern är en flerårig ört med uppstigande eller nedliggande stjälkar och tredelade blad. Småbladen är smala och sitter som små klöverblad. Blommorna är klargula och sitter i korta, täta och nästan klotformiga klasar.

Efter blomningen bildas baljor som är raka eller svagt skärformigt böjda. Det skiljer den från blålusern, som har blålila blommor och spiralvridna baljor.

Var den växer

Gullusern trivs bäst på torr, solig och näringsfattig mark, gärna kalkrik eller sandig. Du hittar den på torrbackar, i vägkanter, på banvallar och i gamla betesmarker.

I Sverige är den vanligast i de södra och östra delarna, med särskilt rika förekomster på Öland och Gotland.

Blomning

Gullusern blommar från juni till augusti. Under högsommaren lyser de gula blomklasarna upp de torra, gräsklädda backarna.

I köket och i buketten

Gullusern är i första hand en foderväxt och har ingen tradition som matväxt. Den rekommenderas därför inte i köket.

I en vildblomsbukett ger de gula klasarna en somrig känsla, gärna tillsammans med andra torrbacksväxter. Stjälkarna är ofta spensliga och liggande, så den passar bäst i små, lösa buketter.

Pollinatörer

Bin och humlor besöker blommorna för nektar och pollen. Lusernblommorna har en fiffig mekanism: när en insekt landar slår ståndare och pistill plötsligt upp ur kölen och pudrar insekten med pollen.

Som ärtväxt binder gullusern dessutom kväve med hjälp av bakterier i rotknölarna, vilket gynnar marken där den växer.

Kul att veta

Det latinska artnamnet falcata betyder skärformig och syftar på de böjda baljorna.

Där gullusern och den odlade blålusernen möts korsar de sig gärna. Resultatet blir sandlusern, Medicago × varia, vars blommor kan skifta i gult, grönt, blått, violett och nästan svart, ibland i samma klase.