Gyllenfetblad
Phedimus aizoon
Gyllenfetblad har gyllengula stjärnblommor och saftiga blad. Det är en tålig trädgårdsväxt från Östasien som ibland förvildas och lockar många insekter.
Delvis ätlig
Kännetecken
Gyllenfetblad är en flerårig, tuvbildande växt med upprätta, ogrenade stjälkar. Bladen sitter strödda längs stjälken. De är tjocka och saftiga, avlånga och har tandad kant, vilket skiljer dem från de små, trinda bladen hos fetknopparna.
I toppen av stjälkarna sitter tätt samlade, platta blomställningar med många femtaliga, gyllengula stjärnblommor. Efter blomningen blir fruktsamlingarna ofta rödbruna och kan sitta kvar länge på hösten.
Var den växer
Gyllenfetblad är inte en ursprunglig svensk art. Den kommer från Östasien och har länge odlats här som en tålig och lättskött trädgårdsväxt.
Ibland sprider den sig utanför trädgårdarna och förvildas. Då hittar man den oftast på torra, soliga och väldränerade platser nära bebyggelse, till exempel i vägkanter, på banvallar och på gamla trädgårdstomter.
Blomning
Gyllenfetblad blommar på högsommaren och sensommaren, ungefär i juli–augusti. Blommorna lyser starkt gula och syns långt i en torr slänt eller rabatt.
I köket och i buketten
Varning: Gyllenfetblad kan förväxlas med andra gula fetbladsväxter, bland annat gul fetknopp (Sedum acre), som är giftig och irriterar slemhinnorna. Ät aldrig en växt som du inte säkert har artbestämt.
I Östasien äts unga blad och skott av gyllenfetblad ibland som grönsak. I Sverige har växten ingen sådan tradition. Den som ändå vill prova bör vara helt säker på arten och bara äta små mängder.
I buketten fungerar gyllenfetblad desto bättre. De saftiga stjälkarna gör att blommorna håller länge i vas, och de gula blomställningarna ger fin struktur åt sensommarbuketter.
Pollinatörer
De öppna stjärnblommorna har lättåtkomlig nektar och pollen. Därför besöks de av många olika insekter, till exempel bin, humlor, blomflugor och fjärilar.
Kul att veta
Gyllenfetblad hette länge Sedum aizoon och räknades till fetknoppssläktet. Numera förs det till det närbesläktade släktet Phedimus, men i plantskolor och trädgårdsböcker används ofta fortfarande det gamla namnet.
Växten är mycket torktålig, eftersom de tjocka bladen lagrar vatten. Därför klarar den sig bra på platser där många andra växter skulle torka ut.