Maskros
Taraxacum officinale
Vårens solgula signal och en av våra mest användbara vilda växter, från knopp och blad till rot. Lätt att känna igen och lätt att tycka om.
Ätlig
Kännetecken
Maskrosen har en bladrosett vid marken med tandade, ofta djupt flikiga blad. Det latinska släktnamnet förknippas ofta med bladens form, som påminner om lejontänder. Varje blomstängel är ihålig och bladlös och bär en enda gul korg som består av många små tungblommor.
Bryter man stängeln eller bladen kommer en vit, bitter mjölksaft fram. Efter blomningen utvecklas den välkända fröbollen, där varje frö har en liten fallskärm av hår som sprids med vinden.
Var den växer
Maskrosen finns i hela landet, från Skåne till fjällen. Den trivs på gräsmattor, vägkanter, ängar, betesmarker och i trädgårdar, gärna där marken är näringsrik och ibland störs.
Den djupa pålroten gör att den klarar både tramp och klippning, och därför kommer den ofta tillbaka år efter år.
Blomning
Huvudblomningen sker i april–juni, och då kan hela gräsmattor och vägrenar lysa gula. Enstaka blommor kan dyka upp ända in på hösten.
Blomkorgarna öppnar sig i solsken och sluter sig i mörker och ofta i regnväder.
I köket och i buketten
Maskrosen är en välkänd ätlig växt. Unga blad har bäst smak innan växten blommar och kan användas i sallader eller förvällas som spenat. Blommorna används till maskrossirap, gelé och vin eller som garnering, och unga knoppar kan tillagas. Roten har rostats och använts som kaffesurrogat.
Plocka bara där du är säker på artbestämningen och undvik vägkanter, hundrastplatser och besprutade ytor. I buketter vissnar maskrosen snabbt, men en handfull fröbollar kan bli ett fint och lite lekfullt inslag.
Pollinatörer
Maskrosen blommar tidigt och rikligt, och därför är den en viktig födokälla för humlor, solitära bin, honungsbin, blomflugor och tidiga fjärilar efter vintern.
Själv är den inte beroende av besökarna. Ogräsmaskrosen bildar frön utan befruktning, så avkomman blir kloner av moderplantan.
Kul att veta
Eftersom fröna bildas utan befruktning har maskrosen delats upp i ett mycket stort antal småarter. Många av dem är beskrivna från Sverige, och det krävs specialister för att skilja dem åt.
Att blåsa på fröbollar och önska sig något är en gammal lek som många minns från barndomen.