Renfana

Kännetecken

Renfana är en kraftig, flerårig ört med upprätta stjälkar och mörkgröna, parflikiga blad som påminner om ormbunksblad. Hela växten doftar starkt och kryddigt när man gnider den mellan fingrarna.

Det tydligaste kännetecknet är blomkorgarna. De är gula, platta och knappformade och sitter samlade i täta, flata kvastar i toppen av stjälken. Till skillnad från många andra korgblommiga saknar renfanan strålblommor, så varje korg ser ut som en liten gul knapp.

Var den växer

Renfana är vanlig i stora delar av Sverige och syns ofta längs vägkanter, banvallar och diken, på ängar och stränder och på gamla gårdstomter. Den gillar öppna, soliga lägen och sprider sig med jordstammar, så den bildar ofta stora bestånd.

Blomning

Renfana blommar från juli till september. De gula blomkvastarna sitter länge och ger färg åt landskapet när många andra växter redan blommat över. De vissna blomkorgarna står ofta kvar som bruna knappar långt in på hösten.

I köket och i buketten

Varning: Renfana är giftig och ska inte ätas eller användas till te eller kryddning. Den innehåller bland annat tujon, som kan ge allvarliga förgiftningssymtom. Förr användes växten i folkmedicinen, men det är farligt och ska inte göras om.

I buketten är renfanan däremot ett fint val. De gula knapparna ger struktur och ljus åt sensommarbuketter, och den passar bra ihop med till exempel röllika, blåklockor och gräs. Renfana är också lätt att torka. Häng upp knippen upp och ner på en luftig plats, så behåller blommorna sin gula färg länge. Den starka doften kan vara intensiv inomhus, och vissa personer kan få hudirritation av att hantera växten.

Pollinatörer

Renfanans många små blommor ger nektar och pollen till ett stort antal insekter. Blomflugor, andra flugor, skalbaggar, bin och fjärilar besöker gärna de flata blomkvastarna, där de lätt kan landa och äta.

Eftersom renfanan blommar sent och länge är den en värdefull resurs för insekterna under sensommaren och tidig höst.

Kul att veta

Renfana var länge en viktig nyttoväxt i hushållet. Man hängde upp den i stugor och ladugårdar och strödde den på golv och i sängar för att hålla flugor, loppor och andra skadedjur borta. Det var den kryddiga, starka doften som skulle skrämma bort insekterna.

Växten odlades också på gårdarna, och därför hittar man den än i dag ofta nära gamla boplatser och torp.