Stensöta

Kännetecken

Stensöta är en liten och tålig ormbunke med enkelt parbladiga blad. Bladen är läderartade och 10–40 cm långa. De sitter ett och ett längs en krypande jordstam som ligger ytligt i mossan och är täckt av bruna fjäll.

På bladens undersida sitter runda, gulorange till bruna sporgömmen i två rader längs mittnerven. De saknar skyddande hinna, vilket skiljer stensöta från många andra ormbunkar. Bladen är vintergröna och lyser ofta gröna över snön.

Var den växer

Stensöta är vanlig i nästan hela landet. Den trivs på mossbeklädda stenblock, klipphyllor och bergväggar, gärna i skuggiga eller halvskuggiga skogar. Ibland växer den också på trädstammar och murar.

Blomning

Som alla ormbunkar blommar stensöta inte. I stället mognar sporerna på bladens undersida under sensommaren och hösten, och då syns de gulorange sporsamlingarna tydligt.

I köket och i buketten

Jordstammen smakar sött och lakritsaktigt. Förr tuggades den som godis och användes för att smaksätta, och i folkmedicinen användes den mot hosta och förstoppning. Varning: roten verkar laxerande och bör bara smakas i små mängder. Ät aldrig en växt du inte säkert har artbestämt. Ta inte heller mer än du behöver, eftersom tuvorna växer långsamt.

De eleganta, vintergröna bladen håller länge i vas. De passar bra i höst- och vinterbuketter, i adventsdekorationer och i kransar.

Pollinatörer

Stensöta har inga blommor och behöver därför inga pollinatörer. Sporerna är mycket lätta och sprids med vinden. Plantan breder dessutom ut sig med sin krypande jordstam.

De täta mattorna av stensöta och mossa ger ändå skydd åt små insekter, spindlar och snäckor på stenblocken.

Kul att veta

Den söta smaken kommer från osladin, ett ämne som anses vara flera hundra gånger sötare än socker. Namnet stensöta säger mycket: en söt växt som bor på sten.

Stensöta är också en av få svenska ormbunkar som är gröna hela vintern. När skogen är kal och grå sticker de gröna bladen ut från de snötäckta stenarna.