Svartkämpar

Kännetecken

Svartkämpar har en bladrosett vid basen med smala, lansettlika blad som har 3–5 tydliga, parallella nerver. Om man försiktigt drar isär ett blad syns ofta sega trådar från nerverna.

Ur rosetten växer bladlösa, fårade stjälkar med ett kort, kompakt blomax i toppen. Axet är mörkbrunt till svartaktigt. När det blommar omges det av en krans av långa, ljusa ståndare som gör axet lätt att känna igen.

Var den växer

Arten trivs på öppen och solig mark, som torrängar, betesmarker, vägkanter, gräsmattor och gårdsplaner. Den är vanlig i södra och mellersta Sverige och mindre vanlig i norr.

Svartkämpar tål både tramp och slåtter ganska bra och följer gärna människan, därför syns den ofta i kulturlandskapet.

Blomning

Svartkämpar blommar från maj till september. Blommorna slår ut nedifrån och uppåt längs axet, så under en period syns en ring av ljusa ståndare som sakta flyttar sig mot toppen.

I köket och i buketten

De unga, späda bladen kan användas i små mängder, till exempel finhackade i sallader eller örtblandningar. Äldre blad blir sega och trådiga och är mindre goda. Varning: Ät bara växter som du säkert har artbestämt, och plocka inte vid hårt trafikerade vägar eller på besprutad mark. Pollenet kan ge besvär för den som är allergisk.

I buketten ger de små, mörka blomaxen en vacker och lite grafisk kontrast till mjukare ängsblommor. De passar fint i små, luftiga ängsbuketter.

Pollinatörer

Svartkämpar pollineras främst av vinden. Ståndarna sitter på långa strängar som sticker ut från axet, så att pollenet lätt sprids.

Trots det besöker bin och blomflugor ibland blomaxen för att samla pollen.

Kul att veta

Namnet svartkämpar kommer från en gammal barnlek. Två personer slår sina blomax mot varandra tills det ena axet lossnar, och den som har kvar sitt ax vinner.

Bladen har länge använts i folkmedicinen och lades förr på sår och skavsår, ungefär som ett naturens plåster.