Väddklint

Kännetecken

Väddklint är en kraftig, flerårig ört med upprätta, greniga stjälkar och stora, purpurlila blomkorgar. De yttersta blommorna i korgen är förstorade och strålar ut som en fransig krans, vilket ger blomman ett luftigt och lite vildvuxet utseende.

Bladen är djupt parflikiga och något sträva. Holken under blomkorgen är klotformig och täckt av fjäll med mörka, kamlikt fransade kanter – ett bra kännetecken som skiljer den från den närbesläktade rödklinten.

Var den växer

Väddklint trivs på torra och soliga platser som ängar, betesbackar, vägkanter och banvallar. Den föredrar kalkrik mark och är därför särskilt vanlig på Öland och Gotland.

Arten förekommer främst i södra och mellersta Sverige och är en typisk växt i den artrika torrängsfloran.

Blomning

Väddklint blommar från juli till september och står ofta i full prakt under högsommaren, när många andra ängsblommor redan börjar blomma över.

I köket och i buketten

Väddklint räknas inte som en ätlig växt och hör inte hemma i köket. Ät aldrig vilda växter som du inte är helt säker på.

I buketten är den desto mer användbar. De stora lila korgarna ger en vild ängskänsla, och efter blomningen blir de klotformiga holkarna fina inslag i torkade arrangemang. Plocka med måtta så att det finns kvar till pollinatörerna.

Pollinatörer

Väddklint är nektarrik och mycket omtyckt av humlor, bin och fjärilar. På en solig sommardag kan en enda planta ha flera besökare samtidigt.

Genom att den blommar sent på sommaren blir den en viktig födokälla när utbudet av blommor på torra marker börjar minska.

Kul att veta

Namnet väddklint syftar på att de flikiga bladen liknar bladen hos väddväxterna. Även det latinska artnamnet scabiosa har samma ursprung och kommer av scabies, skabb, eftersom väddväxter förr användes mot hudåkommor.

Väddklint är värdväxt för väddsnyltrot, en ovanlig växt som saknar klorofyll och i stället lever som parasit på väddklintens rötter.