Vit sötväppling

Kännetecken

Vit sötväppling är en hög, oftast tvåårig ört med upprätt och grenig stjälk. Bladen är tredelade som hos klöver, med smala, fint tandade småblad.

De små vita ärtblommorna sitter i långa, smala klasar som ger plantan ett luftigt och lätt intryck. När växten torkar doftar den sött av nyslaget hö. Doften kommer från kumarin.

Var den växer

Arten trivs på solig, torr och gärna kalkrik mark som har störts på något sätt: vägkanter, banvallar, grustag, industritomter och hamnar. Den är vanligast i södra och mellersta Sverige.

Vit sötväppling har kommit hit med människan, bland annat med utsäde och foder, och sprider sig gärna längs vägar och järnvägar.

Blomning

Blomningen pågår från juli till september. Klasarna slår ut nerifrån och upp, så samma planta kan blomma länge.

I köket och i buketten

Varning: Vit sötväppling innehåller kumarin, som i större mängder kan skada levern. Om växten möglar eller torkas dåligt kan kumarinet omvandlas till dikumarol, som hindrar blodets förmåga att levra sig. Använd den bara sparsamt som smaksättning, aldrig möglig och aldrig om du är osäker på vilken art det är. Den som tar blodförtunnande läkemedel bör helt avstå.

I små mängder har torkade blommor och blad använts för att ge te och desserter en mild, vaniljliknande hödoft.

I buketten ger de långa vita blomklasarna en luftig, nästan ängslik känsla och en diskret doft. De passar fint ihop med gula och blå sommarblommor.

Pollinatörer

Sötväpplingen är en av de bästa nektarväxterna längs vägkanterna. Honungsbin, humlor och många vildbin besöker blommorna, och arten har odlats som biväxt.

Kul att veta

På 1920-talet drabbades boskap i Nordamerika av en mystisk blödarsjukdom efter att ha ätit möglig sötväpplingshö. Forskare kunde senare isolera ämnet dikumarol, och arbetet ledde fram till det blodförtunnande läkemedlet warfarin.

Som ärtväxt binder sötväpplingen kväve med hjälp av bakterier i rötterna. Därför har den använts som gröngödsling.